Platsen är fylld av tallar och högt gräs som gulnat. Man kan höra ljudet av fågelkvitter och i bakgrunden hörs prasslande löv och knarrande träd. Det var en ensam plats och utan den värmande solen kändes de kylig och direkt avvisande.

Den friska doften av höst tog nästan över lukten av kåda, bark och gräs, det var nästan så man kunde känna smaken av bark och gräs i munnen.

En tidig morgon när Pancha Garcia var påväg till floden för att tvätta kläder mötte hon en man som erbjöd sig att bära hennes tunga hög med kläder ner till floden. Han var från hennes by såg hon eftersom han hade nära exakt samma chokladbruna nyans på ögonen som hon hade. Unga Pancha tackade ja för kläderna var tunga och hennes armar värkte. Mannen log och lyfte upp en knippe kläder i famnen. Den resterande delen av kläder tycktes få eget liv och svävade självmant upp i luften ovanför Pancha Garcias och mannens huvuden. Så gick de ner till floden i tystnad. efter en nära tio minuters promenad var de framme och Pancha tackade mannen för all hjälp och såg honom ge sig av. Flickan satte sig ner på sin vanliga flata sten vid floden och lät benen vila i vattnet. Kläderna tvättade hon i det grumliga grå vattnet med vana händer. När det sista plagget var rent reste hon sig och lät sig själv sväva iväg upp i luften med kläderna svävande på led efter sig, upp ibland molnen och ner igen för att sedan landa precis utanför sin bostad med kläderna i en hög bredvid sig på marken.