Vändningen i boken är väldigt tydlig för bokens handling förändras helt när Erik bestämmer sig att ge igen för alla månader av grov mobbning han fått utstå. Den vändningen sker när Erik upptäcker att Pierre har fått nog och flyttat från Stjärnsberg för att slippa fjärderingarna och rådisarnas mobbning.
Erik blir förbannad och bestämmer sig för att hämnas för Pierres skull. Han slutar tvinga sig själv att hålla igen som han har gjort hela tiden.
Han börjar smyga runt på kvällarna och misshandlar och skrämmer sina motståndare en efter en med hjälp av smarta taktiker som gör att ingen kan bevisa att det var han som attackerade dem.
När Erik betér sig så skulle jag inte vilja vara kompis med honom eftersom han är så pass förblindad av ilska att han inte direkt verkar vara en trevlig person att möta.
Om jag var i Eriks skor och hade hans kunskaper skulle jag förmodligen gjort samma sak som han men det betyder inte att jag tycker att det är det bästa att göra i den situationen, det kloka hade varit att hitta en fredligare lösning på problemet istället för att attackera sina motståndare i skydd av nattens mörker. Men jag tror att vem som helst som hade varit i Eriks situation hade varit så pass förbannad att den hade gett igen på rådet och fjärderingarna, Erik gjorde det för att våld är det enda sättet han hade lärt sig att allting ska lösas på och han var väldigt beskyddande över sina vänner och de han älskar och när Pierre flyr ifrån Stjärnsberg är det droppen för Erik.
Trotts allt slutar boken lyckligt med att Erik klarar av skolan, får respekt av rådisarna och fjärderingarna och skickar sin hemska pappa till sjukhuset utan någon syn på ögonen, ett avslaget näsben, en bruten arm och flera utslagna tänder.
I slutet verkar hela Eriks liv lösas, alla problem löser sig och han bestämmer sig för att bli en advokat senare i livet och han tänker åka och hälsa på både Pierre och Marja, den finska servitrisen.
Jag tycker om slutet i boken eftersom det är lyckligt och alla får vad de förtjänar. Speciellt glad är jag att Erik beslutar sig för att hälsa på Pierre igen.
Boken är skriven ur en utomståendes perspektiv men trotts det så lyckas Guillou få läsaren att lära känna Erik och verkligen bli berörda av händelserna. Att skriva boken i tredjeperson passar uppbyggnaden och strukturen perfekt.
Framställningen i texten är väldigt allvarlig men ibland i vissa repliker finns det inslag av humor som gör att texten inte blir för torr och tråkig.

Den externa konflikten i boken är meningsskillnaderna som finns mellan de äldre (rådet och fjärderingarna) mot Erik och Pierre (fastän Pierre mest bara ger råd åt Erik.) Ur bokens synvinkel är det Eriks sida som är den goda och rådets och fjärderingarnas som är den onda.

På Stjärnsberg var det kamratuppfostran som gällde villket innebär att de äldre eleverna styrde över de yngre och när Erik kom dit och vägrade lyda de som gick i fjärde ring blev de fientligt iställda mot honom och bestämmde sig för att försöka sätta honom på plats genom att ge honom alla möjliga hemska bestraffningar.
Egentligen tror jag att de blev mest rädda när någon ny kom och inte visade dem någon respekt. De blev nästan tvugna att bestraffa honom för att visa resten av eleverna att man inte bråkar med dem ostraffat, annars kanske resten av eleverna hade börjat beté sig som Erik. Men det betyder inte att jag håller med om att de gjorde rätt i att göra allt hemskt de gjorde. De utdelade slag och andra bestraffningar som om det var deras jobb.

Anledningen till att Guillou lämnade andra karaktärer ute ur historien väldigt mycket beror på att han ville framhäva själva handlingen och konflikten. Just därför sticker hans bok ut mot alla andra böcker om ungdomar man kan läsa idag. De flesta brukar också ha andra handlingar i för att inte göra hela handlingen tjatig men jag anser att Jan Guillou har lyckats med att inte göra historien tjatig trotts att han bara har en avledning från själva konflikten. Avledningen är den finska mattanten som erik blir kär i men hon försvinner ganska hastigt ut ur handlingen igen. Jag tycker om den delen av boken för självklart måste ju också Ondskan innehålla lite Romeo och Julia romans som ger berättelsen en till twist.

Ondskan sägs delvis vara en själbiografisk roman, det vill jag själv iallafall tro på, inte för att jag har skadeglädje eller tycker om när någon har en svår uppväxt men mer för att jag tycker om tanken på att det faktiskt skulle finnas åtminstone lite sanning i den.

Genom hela boken slits Erik mellan sitt hat mot våld och att bli tvungen att vara med i slagsmål och slå motståndaren blodig med knäckta ben. Den konflikten han har inombords kallas intern konflikt och det märks om man läser mellan raderna att Erik faktiskt lider ganska mycket av att bli tvingad till att göra något han hatar så mycket.
Erik väljer tillslut att vända sig till våldet för att få ett slut på konflikten. "Våld stoppar våld" säger han. Jag håller med Erik om att rådet och fjärderingarna behövde få sig en rejäl läxan för att ha fått Pierre att åka därifrån och för allt annat dumt de gjort men att misshandla dem grovt är förmodligen inte det bästa att göra heller.
Jag tycker att den här delen av boken liknar Lejonkungen 1 lite. I båda berättelser bestämmer sig huvudpersonen för att slå tillbaka mot det onda och det slutar med en blodig strid där det goda lyckas vinna över det onda.

” Stjärnsberg växte fram ur grönskan vid en sjöstrand. De flesta husen var vita med rött tegeltak, en stor eklund i centrum, grusgångar, kortklippta gräsmattor, rosenrabatter. De passerade en stor fotbollsplan och en simhall”.Stjärnberg låg utanför Stockholm och var en internatskola för de rika, det märks på alla sätt att föra sig i boken och hur skolan beskrivs. Det står i boken att det råder 1950-tal när berättelsen börjar. Det är den enda miljöbeskrivningen man får i boken av skolan men man får en desto härligare beskrivning av idrottsanläggningen. ”Idrottsplatsen var en lysande anläggning. De röda kolstybbsbanorna verkade perfekt skötta, fotbollsplanen var jämn som om den byggts med vattenpass och gräset var välskött. Alla redskap han såg verkade nya”. Att just idrottsanläggningen beskrivs så nogrannt beror förmodligen på att Erik var så intresserad av sporter och vissa delar i boken kretsar kring just idrottsplatsen, därför behövde den en mer nogrann beskrivning. Trotts att man får en relativt varm beskrivning av området och skolan får jag inte kännslan av att det skulle vara direkt välkomnande att vara på just den platsen. Men det beror säkert på att jag känner till både den fysiska och den psykiska misshandeln som pågår där. Om jag själv fick bestämma skulle jag helst inte vilja vara i närheten av Stjärnsbergskolan för att miljön runtom skolan känns otrevlig. Jag tror att det var den känslan som Guillou ville uppnå när han skrev sina beskrivningar av Stjärnsberg. Men som jag tidigare nämnt så har Guillou verkligen gett svängrum åt läsaren i sina knappa beskrivningar. Men trotts att boken saknar ordentligt målande beskrivningar så gör inte det så mycket. Personligen skulle jag tycka att det skulle förstöra flytet i berättandet och fokuset från det som egentligen är viktigt.

I den självbiografiska Romanen Ondskan skriver Jan Guillou om en kille som heter Erik Ponti.
I början av historien är han bara 14 år och vet redan det mesta som finns att kunna om våld. Han blir grovt misshandlad av sin styvfar och är ledaren i sitt eget gäng där han måste försvara sin titel genom att misshandla sina motståndare.
Trotts det ser inte jag Erik som någon ond person. Han gör dåliga saker men egentligen hatar han våld, i alla dess former. Han har växt upp med misshandel av sin styvfar och våld är i stort sett det enda han förstår sig på. Därför tycker jag nästan att det är konstigt att han visar sån avsky för det. Oftast har de som växt upp med en så nära relation till brutalitet också fått en förkärlek för det.

Min favoritkaraktär i boken är Pierre Tanguy, Erik träffar honom när han först kommer till internatskolan Stjärnsberg och de blir snabbt vänner trotts sina olikheter.
Pierre blir Eriks moraliska stöd och följeslagare även om han inte stödjer allt som Erik gör, han är en vanlig karaktär i många filmer och böcker. Han kan liknas vid Sam, Frodos bästa vän och kompanjon i Sagan om Ringen, eller Ron Weasley i Harry Potter.

Anledningen till att Pierre är min favoritkaraktär är att jag fascineras av hans lojalitet till Erik. Han beskrivs som nästan betéendemässigt fulländad men är utséendemässigt en flopp.
Erik är raka motsatsen till Pierre och trotts det blir de så goda vänner och kan stötta varandra.

”Blå ögon och fast blick. Rak näsa. Kraftigt hakparti och breda käkar, men jämn harmoni i ansiktet. Kraftigt axelparti och raka axlar. Välutvecklad muskulatur kring armarna. Kraftig bröstkorg och välutvecklad bukmuskulatur. Höfterna väsentligt smalare än bröstkorgen och lårmusklerna gör att låren blir bredare än midjan. Ett utmärkt exempel på den germanska typen", beskriver Eriks nya lärare honom. Men det är egentligen den enda beskrivningen man får av hans utséende i hela boken.
Pierre däremot beskrivs två gånger i boken men den bäst beskrivande utséende förklaringen man får av honom kommer från samma lärare som också beskrev Erik.
”Bruna djupt liggande ögon och dålig syn, därav glasögonen. Näsan är inte rak, kinderna är lite pussiga och hakan vek. Sen har vi det sluttande axelpartiet. Och så uppstår en sorts kägelform på kroppen.”

Jag känner inte igen mig själv i någon av dessa karaktärers betéende och ingen jag känner är nämnvärt lik någon av dem heller men jag skulle inte ha något emot att ha Pierre som kompis för han verkar vara så intressant att lära känna. Erik skulle jag hellre vilja ha som bror eftersom han verkar mer som den typen. Jag vill dock helst inte bli osams med honom, han är nog inte att leka med när han är arg.

Pierre betraktas nog som ganska tyst, försiktig och feg av de andra i hans omgivning. Han räknas ju som pluggis för att han tycker om att läsa och skriva men blir nästan tvungen att ta det till överdrift för att inte råka illa ut. Pierre blir i början nästan Eriks mentor när han försöker förklara alla skolans regler för Erik men han axlar också rollen som Eriks privata rådgivare.

Jag ser Pierre som en trevlig kille som egentligen är öppen och pratglad men som tvingats till tystnad. Han är också modig och viljestark som stannat kvar på Stjärnsberg så länge utan att ha haft någon vän att stötta sig på.

Erik däremot ses nog mer som stark och modig som vågar gå emot strömmen, vissa skulle nog kalla honom dum också som inte bara accepterar hur det är. Jag tror inte att Erik bara skulle kunna följa strömmen som alla andra för han har alltid varit den som stått ut och fått uppmärksamhet av folket runtomkring honom.

När Erik åker till Stjärnsberg hoppas han på att få ett lugnt år och kunna ägna sig fullt ut åt att klara av skolan men det står klart för honom väldigt snart att det inte kommer hända.