Den externa konflikten i boken är meningsskillnaderna som finns mellan de äldre (rådet och fjärderingarna) mot Erik och Pierre (fastän Pierre mest bara ger råd åt Erik.) Ur bokens synvinkel är det Eriks sida som är den goda och rådets och fjärderingarnas som är den onda.

På Stjärnsberg var det kamratuppfostran som gällde villket innebär att de äldre eleverna styrde över de yngre och när Erik kom dit och vägrade lyda de som gick i fjärde ring blev de fientligt iställda mot honom och bestämmde sig för att försöka sätta honom på plats genom att ge honom alla möjliga hemska bestraffningar.
Egentligen tror jag att de blev mest rädda när någon ny kom och inte visade dem någon respekt. De blev nästan tvugna att bestraffa honom för att visa resten av eleverna att man inte bråkar med dem ostraffat, annars kanske resten av eleverna hade börjat beté sig som Erik. Men det betyder inte att jag håller med om att de gjorde rätt i att göra allt hemskt de gjorde. De utdelade slag och andra bestraffningar som om det var deras jobb.

Anledningen till att Guillou lämnade andra karaktärer ute ur historien väldigt mycket beror på att han ville framhäva själva handlingen och konflikten. Just därför sticker hans bok ut mot alla andra böcker om ungdomar man kan läsa idag. De flesta brukar också ha andra handlingar i för att inte göra hela handlingen tjatig men jag anser att Jan Guillou har lyckats med att inte göra historien tjatig trotts att han bara har en avledning från själva konflikten. Avledningen är den finska mattanten som erik blir kär i men hon försvinner ganska hastigt ut ur handlingen igen. Jag tycker om den delen av boken för självklart måste ju också Ondskan innehålla lite Romeo och Julia romans som ger berättelsen en till twist.

Ondskan sägs delvis vara en själbiografisk roman, det vill jag själv iallafall tro på, inte för att jag har skadeglädje eller tycker om när någon har en svår uppväxt men mer för att jag tycker om tanken på att det faktiskt skulle finnas åtminstone lite sanning i den.

Genom hela boken slits Erik mellan sitt hat mot våld och att bli tvungen att vara med i slagsmål och slå motståndaren blodig med knäckta ben. Den konflikten han har inombords kallas intern konflikt och det märks om man läser mellan raderna att Erik faktiskt lider ganska mycket av att bli tvingad till att göra något han hatar så mycket.
Erik väljer tillslut att vända sig till våldet för att få ett slut på konflikten. "Våld stoppar våld" säger han. Jag håller med Erik om att rådet och fjärderingarna behövde få sig en rejäl läxan för att ha fått Pierre att åka därifrån och för allt annat dumt de gjort men att misshandla dem grovt är förmodligen inte det bästa att göra heller.
Jag tycker att den här delen av boken liknar Lejonkungen 1 lite. I båda berättelser bestämmer sig huvudpersonen för att slå tillbaka mot det onda och det slutar med en blodig strid där det goda lyckas vinna över det onda.