Vändningen i boken är väldigt tydlig för bokens handling förändras helt när Erik bestämmer sig att ge igen för alla månader av grov mobbning han fått utstå. Den vändningen sker när Erik upptäcker att Pierre har fått nog och flyttat från Stjärnsberg för att slippa fjärderingarna och rådisarnas mobbning.
Erik blir förbannad och bestämmer sig för att hämnas för Pierres skull. Han slutar tvinga sig själv att hålla igen som han har gjort hela tiden.
Han börjar smyga runt på kvällarna och misshandlar och skrämmer sina motståndare en efter en med hjälp av smarta taktiker som gör att ingen kan bevisa att det var han som attackerade dem.
När Erik betér sig så skulle jag inte vilja vara kompis med honom eftersom han är så pass förblindad av ilska att han inte direkt verkar vara en trevlig person att möta.
Om jag var i Eriks skor och hade hans kunskaper skulle jag förmodligen gjort samma sak som han men det betyder inte att jag tycker att det är det bästa att göra i den situationen, det kloka hade varit att hitta en fredligare lösning på problemet istället för att attackera sina motståndare i skydd av nattens mörker. Men jag tror att vem som helst som hade varit i Eriks situation hade varit så pass förbannad att den hade gett igen på rådet och fjärderingarna, Erik gjorde det för att våld är det enda sättet han hade lärt sig att allting ska lösas på och han var väldigt beskyddande över sina vänner och de han älskar och när Pierre flyr ifrån Stjärnsberg är det droppen för Erik.
Trotts allt slutar boken lyckligt med att Erik klarar av skolan, får respekt av rådisarna och fjärderingarna och skickar sin hemska pappa till sjukhuset utan någon syn på ögonen, ett avslaget näsben, en bruten arm och flera utslagna tänder.
I slutet verkar hela Eriks liv lösas, alla problem löser sig och han bestämmer sig för att bli en advokat senare i livet och han tänker åka och hälsa på både Pierre och Marja, den finska servitrisen.
Jag tycker om slutet i boken eftersom det är lyckligt och alla får vad de förtjänar. Speciellt glad är jag att Erik beslutar sig för att hälsa på Pierre igen.
Boken är skriven ur en utomståendes perspektiv men trotts det så lyckas Guillou få läsaren att lära känna Erik och verkligen bli berörda av händelserna. Att skriva boken i tredjeperson passar uppbyggnaden och strukturen perfekt.
Framställningen i texten är väldigt allvarlig men ibland i vissa repliker finns det inslag av humor som gör att texten inte blir för torr och tråkig.